Kvalitetsförbättring i små steg

Nedan ("Kvalitetsförbättring på kommando?") skrev jag om problemen med beordrad kvalitetsförbättring och också om min osäkerhet inför om någon någonsin läser de kursvärderingar jag producerar. Här kommer ett förslag som täcker båda dessa områden och som jag tror skulle kunna ge stora effekter med små medel. Mitt förslag är följande:

• - Gör det frivilligt att skriva kursvärderingar
• - Belöna de som skriver kursvärderingar

Belöna hur? Det går att belöna genom en bonus i lönekuvertet men här är ett ännu bättre förslag:

• Låt den som lämnar in en kursvärdering få diskutera sin kurs i två timmar med en "pedagogisk konsult".
• Konsulten förbereder sig inför mötet genom att läsa kursvärderingen ifråga.

På detta enkla sätt skulle det uppstå stora incitament att skriva bra kursvärderingar. Jag vet helt säkert att någon inte bara kommer att läsa min kursvärdering utan också ge mig feedback och förslag på hur man skulle kunna utveckla kursen ifråga. Den pedagogiska konsulten (eller kanske "pedagogiskt bollplank") kan vara någon som jobbar speciellt med innovativ pedagogisk verksamhet på högskolan. Det skulle också kunna vara en senior medarbetare med stora kunskaper inom ämnesområdet (men som inte nödvändigtvis har den formella pedagogiska kompetensen). En annan positiv effekt är att det säkert är motiverande i sig för en lärare att bli upphöjd till att vara denna "pedagogikexpert" som är ett åtråvärt bollplank för andra medarbetare.

Självklart måste tiden som behövs finansieras, en konsult behöver förutom 2 timmar till mötet kanske 1-2 timmar för att förbereda sig. Det skulle motverka sitt syfte om man ger någon ansvaret men inte resurserna att genomföra detta. Hur hängiven man än är sitt arbete vill ingen agera bollplank på sin fritid.

På det stora hela ser jag dock detta som ett relativt billigt sätt att löpande utvärdera och utveckla kvaliteten i verksamheten. När jag har föreslagit denna modell har jag tyvärr dock inte fått något gehör. Även om någon tycker att det är en bra idé måste tiden för de involverade lärarna och konsulten finansieras internt på något sätt och hur skulle detta då gå till?

Alternativkostnaden i form av sämre kvalitet är svår att uppskatta och "finns" därför inte på samma sätt som kostnaderna för detta förslag. Kapitalförstöring av främst humankapital (läraren och studenternas) på grund av uteblivna förbättringar går liksom inte att sätta någon siffra på. Tyvärr.

/Daniel

Kvalitetsförbättring på kommando?

Jag jobbar på ett universitet. Den största uppgiften man sysslar med på universitet idag är undervisning (forskning är också viktigt men inte lika viktigt om man faktiskt "följer pengarna"). Det ligger i allas intresse att undervisningen och kurserna är så bra som möjligt. Skulle man kunna tro. Här ska jag visa att det inte alltid är så enkelt.

Som lärare vill jag ge bra kurser. Men en kurs har en budget och vad gör jag om jag har önskemål om högre kvalitet än kursens budget medger? Jobbar med kursen på min fritid? Sänker mina ambitioner? Detta är ett ämne jag kanske återkommer till senare, nu ska jag dock behandla ett annat exempel som har att göra med undervisning och kvalitet, nämligen kursvärderingar.

Alla vill att det ges bra kurser på högskolor och universitet, men hur når man dit? Ett sätt att "komma framåt" är att löpande utvärdera sin verksamhet. På KTH är det sedan några år tillbaka obligatoriskt att skriva kursvärderingar varje gång en kurs ges. Jag ska visa varför detta inte nödvändigtvis behöver vara en idé som är så bra som den låter.

Allt man kan kräva av en lärare är ju trots allt att de producera papper (kursvärdering) - inte att få dem att faktiskt lägga pannan i djupa veck och tänka djupa tankar om hur en kurs gick och hur den kan förbättras. Om man vill förbättre kurser och man bara får välja ett alternativ, vad ska man då välja:

1. Beordra lärare att efter varje kurs skriva en rapport
2. Uppmuntra/tvinga en lärare att tänka på hur man kan förbättra en kurs

Min poäng är att det är ju egentligen är punkt två man vill nå till men det går inte att beordra mer än punkt ett ovan. Att det inkommit en rapport kan man mäta. Kvaliteten på rapportens innehåll och framför allt, kvaliteten på kursen, är svårare att specificera och mäta. Det betyder inte att det är omöjligt, bara att det är klurigare. Men som så ofta tenderar man att mäta det som enkelt låter sig mätas och lämnar annat (t.ex. verklig kvalitet) därhän.

En avslutande kommentar är att jag i mitt fall är jag osäker på om någon någonsin läser de kursvärderingar jag producerar. Även om någon gör detta är det något jag aldrig får reda på så för mig är det som att skriva för "runda arkivet" (papperskorgen). Hur mycket tid ska jag lägga på en sådan uppgift? Det är destruktivt att tvingas producera en rapport som direkt läggs i något arkiv och aldrig ses av någon.

I mitt nästa inlägg ska jag utveckla mitt eget lilla förslag för hur man (till viss del) kan fixa problemet jag skissar på ovan.

/Daniel

Fingret som inte vill immigrera

I dagarna har vi gått igenom steg 398 i den amerikanska immigrationsprocessen. Vi åkte till det regionala Homeland Security kontoret för att lämna våra fingeravtryck; en process som endast tog 3 timmar. Jag kom då att tänka på den vitt spridda, men tyvärr sanna, historien om killen från Kuba som nyligen fick sin ansökan om att få permanent arbetstillstånd avslagen av amerikanska Immigration and Naturalisation Services (INS) för 8:e gången. Anledningen var att han inte uppfyllde de strikt definierade reglera som säger att man, tillsammans med de 14.347 dokumenten, också måste ha 10 stycken fingeravtryck. Sådan är lagen som kongressen röstat igenom, och lagen är till för att garantera förutsägbarhet i processen och rättvis behandling för alla sökanden. Att killen förlorade ett finger i en arbetsolycka när han var ung tycks inte INS bry sig om. Synd att ingen i kongressen planerade för 9-fingriga immigranter.

Planeringens paradoxer

Denna blogg är försenad. Det bestämdes att den skulle startas redan hösten 2005, precis innan Christer skulle flytta till USA. Daniel tog på sig att skapa en blogg men det blev inte gjort. Tillsammans med Sören skulle vi alla bidra med berättelse om när saker i vardagen - trots den bästa viljan i världen - inte fungerar i praktiken. Eller när saker gått överstyr och resultatet blir totalt idiotiskt. Vi älskar alla att hata system som inte fungerar när de möter verkligheten

Kanske kommer bloggen inte att få några fler läsare än just Daniel, Christer och Sören. Det är ok ändå, det är tillräckligt med att vi tre kan skriva av oss när vi träffar på något osedvanligt idiotiskt i vår vardag och därigenom underhålla varandra.

Nu återstår bara att klura ut hur jag gör för att ge rättigheter till Christer och Sören att skriva här. Det verkar ganska lätt, jag gillar redan Blogger.

Daniel Pargman, 4 april 2007